Det första Boo man kunde skåda var Kilsbergen, som med sina 71 meter över havet inte bara är högst i Boo, utan även bjuder en magnifik utsikt över Baggensfjärden och faktiskt kan man se ända till Vaxholm. Berget ovan Ramsmora och prästgården som man kan se som ett kalfjäll kallas prästkalotten eller prästskulten. Här vid toppen kan man beskåda och förundras över Baltiska issjöns strandlinje och försöka beräkna istäckets tjocklek som pressade ner jordskorpan till havsnivå. Ormingen ingick som en fjärding i Värmdö skeppslag, som i ledungsväsendet var en militär beredskapsorganisation i Uppsala Raslag. Även Hargsö där dagens Orminge var del i samma Roslag.

Ledungsflottan hade en lång glanstid och det är med kristendomens inflytande som vikingarnas härjningar upphörde. Slutet kan sägas vara år 1066, när hären från vikingarnas rike i Frankrike (Normandie), efter slaget vid Hastings kunde utropa William I till kung i England. Normandie? Jo, det är sant och så här gick det till berättar historien. Vikingarna var på härnad i områdena kring floden Seine, hos Frankerna. Frankernas Kung, Karl den skallige, låste in sig i kloster och bad, vilket inte hjälpte så värst mot Harald Lodbrok som belägrade Paris. Harald avseglade dock efter det han mottagit ett större kontantbelopp i guld. Vikingarna fortsatte trots detta att röva Frankerna med folkmord som krydda for att mjuka upp relationerna till ortsborna. Kungens sonson, Karl den Enfaldige, gav då år 1017 ett stort landområde till Vikingarnas hövding Rolla, som var Norrman, mot att fred ingicks. Området kom därefter att kallas Normandie (Nordmännens land). Vikingar for resten, vi var aldrig Vikingar, vi var Väringar och i Lumpen var vi beväringar. Vikingar var okända tills Erik Gustav Geijer i Götiska forbundets tidning !dun beskrev den internationella brottslingen till fornnordisk Gudanivå. Men tänka sig att vår ungdoms hjälte, Rickard I (Lejonhjärta) av Normandie, i rakt nedstigande led faktiskt var en Fransk Norrman. Ledungsflottan levde kvar till omkring 1350 när Hansans och Danskarnas ”koggar” blir våra rodda långbåtar övermäktiga. skeppslaget var även ting. Tingsplatsen var den viktigaste platsen och låg troligtvis där Värmdö kyrka ligger idag. Värmdö kyrka var vår kyrka när tiden var ung. Påven Bonifacius utfärdade en bulla år 1390 där han anbefallde att de heliga martyrerna Erik och Olof i åminnelse skulle hedras genom att befolkningen skulle besöka Värmdö sockenkyrka och ge gåvor. Befolkningen var självägande bönder, allmänningar, gärningsmän, legohjon och trälar. Upplandslagen av 1296 avskaffade träldomen och den upphörde definitivt med Kung Magnus Erikssons stadga av år 1335 i Skara.

Skatt betalades givetvis och egendomarna var klassade i mark, örtug och penningaland. Detta ersattes under 1200 -talet av mannatal, mantal, som än i våra dagar finns kvar i mantalsskrivning. Desto större gården var desto större mantal och därmed högre skatt. Detta system gjorde att staten forbjöd avsöndringar från egendomar ända fram till1897 trots att uppluckring startat tidigare. Första gången man hör talas om Velarnaund är år 1288 när Kung Magnus Birgersson (Ladulås) skänkte Yttre och Övre Yrmingen till Sankta Clara klostrerordern som byggt Klara kyrka på det lantliga Norrmalm. Härifrån skulle de få mat och grönsaker var tanken. I donationen ingick Velamsund. Handlingar om Welamzundum finns bevarade från år 1323.

Göstaf Eriksson (Gustav Vasa) drar in allt till Staten under sin regeringstid och när han bygger två försvarstorn av gråbrödernas kloster på Kindskär (Riddarholmen) förvisas dessa till Danviken. Kvar i Boo blev bara Tisdagsholmen, Spitalieön, då det troligtvis var en ö för de spetälska, samt lilla Björknäs, Hospitalets. Gustav II Adolf som ärvde ett krig men inga pengar börjar med förläningssystem för att avlöna sina krigsherrar och höga tjänstemän. Därför kom Orminge fjärding till stor del att ägas av Gustav Gabriel Oxenstierna med säterierna Mörby, Knarrnäs och Bölan. Han ägde även Farsta där han startar tegelbruk och år 1637 börjar bygga ett slott av produkten. Gustav var bror med Axel och kallade sin boning för Gustavsberg. Nu heter det Farsta slott och bondlandet heter Gustavsberg. Det är dom historielösa som kastat om begreppen. Gustav II Adolf försåg fler av sina närmaste medarbetare med förläningar och år 1624 gavs ett säteri inklämt mellan Gustav Gabriels egendomar, med dåligt jordbruk, till Tullnären (Rikets export och importcheD Lars Bengdtson. Det var Velamsund. Kummelnäs var 1608 skänkt till Sven Månsson Eketrä som ingick i Kung Karl IX närmaste administration och Boo ägdes sedan tidigare av Gustav Adolfs livmedikus Olov Bure, gift med Elisabet Bagge som ärvt gården. Historisk säger man att det var år 1635 som Boo föddes i och med att Boo kapell invigdes och blev en kapellförsamling. Det var tillgången till gudstjänstlokal som gav behörigheten till en trakt. Doktor Olov Bure på Boo Gård byggde kapellet och skänkte ödegården, Ramsmora, som prästgård. Sedan dess har kapellet och prästgården legat där de ligger än idag. Ramsmora är gammalt och ordet har betydelsen Korpskogen. Torpet Ramsmora var ett arrendetorp som brukades in på 1900-talet och några äldre Risetbor kommer faktiskt ihåg arrendator Larsson och sedan Hertzberg som plogade snö på Riset. En tidig arrendator, !sidor Carlsson, var med och byggde Gränsvägen som idag heter Kummelnäsvägen. Det var Carl Isidor som hade affären på Tegelön. Då, när det begav sig ägdes Boo av tre personer, Olov Bure på Boo, Sven Månsson Eketrä på Kummelnäs och Gustav Adolfs trotjänare Lars Bengdtsson på Velamsund.

Utöver dessa egendomar fanns bara Lilla Björknäs som hospitalet ägde. Alla som bor i Riset har i sin fastighetsbeteckning Velamsund, men vet kanske inte att vårt villaområde är avstyckat från detta säteri. Men långt innan Emil Egnell köpte Velamsund 1880 och började avstyckningarna fanns det folk som bodde och arbetade i Riset. Riset nämns första gången 1697 då Frans Andersson begravs och 1787 är Riset ett skattetorp. Det fanns två kvarnar i vårt område och båda kallades Fösa kvarn. Det är Lars Bengdtsson som bygger en kvarn vid Båtvägen i Riset mellan år 1625 och 1627. Tillståndet fick han hur som helst 1625 eller tre år före att Regalskeppet Vasa förliser på strömmen den 10 september 1628.

Vår Lars Bengdtsson, som blev adlad Sneckenfeldt, byggde hur som helst en kvarn i Riset som kallas Fösa kvarn och en vacker dag runt 1627 släppte han på vattnet. Kvarnen var en skvaltkvarn som i sin konstruktion har liggande vattenhjul. Vattnet transporteras till vattenhjulet i en lång ränna av trä där en avbärare pressar vattnet mot skovelhjulets periferi, en så kallad skvalta och skvaltränna. I centrum på vattenhjulet sitter ett skaft som driver den övre av kvarnstenarna. Skaftets överdel är utformat som ett rör till underkant på övre stenen och i röret matas säden in. Säden mals och pressas ut i ytterkant mellan nedre stenen som är fast och den roterande övre stenen. Stenarna är skurna så att mjölet pressas mot ytterkant där det samlas upp. Dess större kvarnstenar man kunde ha dess finare mjöl producerades. Kapaciteten var kring fem skäppor per dag (ca 100 kilo).

Anordning finns så man kan höja övre stenen och lätta på trycket och starta kvarnen. Man måste också smörja kvarnaxlarna och hjul Till det användes skogssniglar som, vi alla vet, är feta men inte så goda. Hjulkvarnar med stående kvarnhjul fordrar högre vattenflöde och var mer industriella kvarnar. En kvarn var på den tiden ett stort industriellt projekt och en stor investering. Ängen nedan Nacka Forum vid ICA Maxi heter ”Skvaltan”. Namnet kommer av en sjö och en kvarn med beskriven konstruktion som fanns vid sjöns utflöde. Till Fösa skvaltkvarn kom vattenkraften från Karbosjön, som då var minst två meter högre än idag, och gick över dagens Risets Alväg. Risets Alväg byggdes 1952 så till Lilla Ristorp kom man på en stig som gick in från det man så sent som 1947 kallade Skogsvägen. Nu heter den Risvägen. Lilla Ristorp hade strandtomt kan man säga och var flerdubbelt större än idag. Vårens smältvattenflod gjorde att sjön alltid steg över sina breddar vilket tomtägarforeningen och boende blev lidande av ända till slutet av 1979, men då var det godis. Den gode Bengtdson hade troligtvis gjort ett stort misstag i sitt projekt som han dyrt fick sona då Karbosjön till största delen låg i Kummelnäs. Det är högst troligt att det blev full cirkus mellan ägarna av Kummelnäs och Velamsund kring vattenfrågan. Säkert fick han böter och dryg hyra för det vatten han förbrukade och dessutom mala gratis till Kummelnäs. Skarn den som ger sig tänkte nog Lars och började med det som hans dotterson Augustin Leijonskjöld sedan fullföljer. Det var Bengdtsons dotter Brita Sneckenfelt, som i sitt giftemål med Mårten Augustinison fick sonen Augustin. Det var han som vallade in ett träsk som delvis avvattnades till Karbosjön, men som låg på Velamsunds marker. Detta projekt är, i sig, bevis nog att det hade gått snett i relationerna om Karbosjön. Det är i det närmaste en bragd att valla in ett träsk och då var det ett enormt arbete som skapade en sjö i skogen. Sjön kom att kallas Rudsjön. Velamsund har haft en Ruddamm med Rudor men i Rudsjön har det nog aldrig förekommit några sådana, trots namnet. Invallningen hade säkert två syften och det andra var att skapa Fösa äng av det träsk som Rudsjön skapat. Invallningen kan ses än i dag. Vägen, eller rättare sagt skogsstigen, därifrån till Riset och Velamsund kallades självklart for Rudsjövägen och det är vi sentida som bytt till Åbroddsvägen.

Vid Fösa äng eller det som kallas Fösa Plog byggde man en nedre damm. Den anar man även i dag om man följer vattenrännan ner mot Vikingshillsvägen. Då var den troligtvis nergrävd järnfort med höjden på dagens äng. En Fösa, var beteckningen for en bäck och hade betydelsen strömmande, virvlande eller som i dag i, fösa undan. Speciellt om vattenflödet användes till någonting kallades det en Fösa. Vallarna vid Rudsjön hindrade vattnet att rinna till Karbosjön och dirigerades i stället till en Fösa som rann ut i Saltsjön vid dagens Vikingshillsväg. Det var också Augustin Lejonskjöld som byggde upp Velamsund till ett säteri och frälse. Han köpte in säterierna Bölan, Knarrnäs och Mörby till egendomen och placerar dessa som Ladugårdsland, av skatteskäl. Därför blev Velamsund huvudgård och de andra säterierna försvann i glömskan, men marken är kvar. Augustin är aktiv och det är troligtvis han som startar tegeltillverkning på ön Madaren (Tegelön) for sina stora projekt. Mad, uttrycket, bar vikingarna med sig till England där det fortfarande finns kvar i språket i betydelsen lera. När Augustin sedermera blir landshövding i Jönköpings län säljer han Velarnaund till Pontus de la Gardie. Augustin var gift med Pontus syster, Sofia Maria, så man får förmoda att gården stannade i släkten.

Vid Fösans utlopp vid dagens Vikingshillsväg, där skolbarnen i Backebo har sin lekplats vid bäckfåran, byggde Pontus de la Gardie år 1669 en ny skvaltkvarn, av engelsk modell, varför den till och från kallades för Engelska kvarn. Kvarnen blev enligt några minnesgoda, lågornas rov år 1870. Man kan fortfarande se grundstenarna till kvarnbyggnaden och många andra byggnader. Det finns de som menar att kvarnen är tre hundra år äldre, men för att bevisa det måste vi finna kvarnstenarna. En karta från år 1650 nämner dock Velamsund kvarn och det är troligt att en äldre bondkvarn byggts om enligt engelsk modell år 1669. Vem vet? Till kvarnen kom bönder från öarna med säd för malning. Oftast vår och höst när det fanns gott om vatten i magasinen. Före malningen, som var en typ av grovmalning, måste säden torkas for att inte mjölet ska ruttna. Det gjorde man i en Ria som fungerar som en vedeldad torrbastu. Malning och torkning tog sin lilla tid och bonden stannade kvar vid kvarnen om han inte hade nära hem eller kunde byta egen säd mot färdigmalt. Mjölnaren tog betalt i säd. Mjölnaren bodde på platsen och hade därför krog och natthärbärge i den lilla villan som vi äldre Riset-bor kallar ”fiskare Pärns”, men huset heter Lugnet.

Som sagt dök kvarnen upp i Velamsund när Magnus Gabriels bror, riksrådet Pontus Fredrik de la Gardie, köpte Velamsund år 1667. I köpekontraktet står bland annat det som ingår: ”Wellamsundum utibland skären vid Stockholm, Wermbdöö socken och Orminge fjärding med alla därunder lydande ägor, gods, bönder och härligheter”. Man ska dock veta att Orminge fjärding var på vår sida Kilsviken – Sågsjön – Kummelnäs. Dagens Skarpnäs (Orminge), Björknäs, Lännersta och Boo hette som idag men låg på Hargsö. I köpet ingick Stora och Lilla Wellamsund, Mörby gård, Knarrnäs, Bölan samt Wreta torp. Fiskarens torp, säkert Pråmhällatorpet i Sommarbo, ön Madaren, (Tegelön) och dess tegelbruk samt ett nybygge på Wellam (Rörsunda) ingick i köpet. Av detta får vi veta året när torpet Rörsunda byggdes. Namnet Rörsunda kommer från ”sank slåtteräng beväxt med rörgräs”. Ordet, Rör, ingår i otaliga grästyper. Till detta tillkommer en kvarn som räntade fem tunnor”. Dock inte ett ord om vilken kvarn som avsågs men man kan anta att det var Fösa kvarn vid Båtvägen. Engelska kvarnen byggde eller renoverade han själv år 1669, året efter köpet av Velamsund, berättas det. För den vetgirige kan nämnas att det var Pontus de la Gardie som skulle ha vinstockar i sin närhet för att kunna avnjuta ett glas till sina vitlöksmarinerade sniglar och anlade Vinberget kring 1680-talet. Pontus lyckades inget vidare med vinet men inplanteringen av Bourgogne snäckan (Vinbergssnäckan), vilket tomtägare över hela Värmdö intygar, blev en formidabel framgång. Hans hustru, Beata Köningamark drev vinodlingen vidare men inte helt lyckat påstår Bergius i en bok (Bergianska trädgården). Beata var dock stor kund hos fiskaren i Pråmhällatorpet där hon inhandlade Orrhönor och strömming, skriver Quist i boken om Värmdö skeppslag.

Många ägare kom och gick efter Beata Köningsmark men ägarna 1792, bryggare Anders Jonasson Bergs arvingar, byggde färdigt stenhuset på Velamsund som stod klart år 1796. Det var dock Carl Otto Wrangler som rev timmerhuset och började bygga en mangård i sten år 1761. Hans hustru, Ulrika Posse, hade ärvt säteriet. Ägaren år 1799, Isak Westman Lorentsson, byggde stallet, stort och långt, hela 11 x 84 meter. Han byggde också Långa Raden. Då var Långa Raden lång, eller 80 meter. Westman köpte dessutom in Lilla Kovik. Det var säkert i samband med dessa byggen som ön Madaren började kallas för Tegelön eftersom Velamsunds ekonomibyggnader är i tegel. Ristorp har vår Boa-historiker Carl Oscar Östling daterat till1600 talet, så torpet är nog samtida med kvarnen och en del av verksamheten. Det fanns dessutom två Ristorp, det äldre ligger vid stranden säger hävderna och det nya uppe i backen. Det nya torpet låg förmodligen där Möbelhandlare Biettengren i början av 1870 byggde Hyddan, som än idag står kvar i utmärkt skick. En jordkällare finns i backen och den kan nog vara en kvarleva. I husförhörslängden 1782 upptas två hushåll i Gamla Riset. Enligt gamla dokument skulle en stenbro, kallat Röret, ha funnits i utloppet från Karbosjön på ett ställe som kallades Grinden. Grinden ligger nedanför Lilla Ristorp. År 1688 nämner man ”Råwäg och Rågångstorp” där hustru Margareta bor, hustru betydde att hon var änka. Carl-Oscar vill placera Margareta på Rågångstorpet i Knarrnäs, men så gemen tror inte vi att sonen Mats var att han skickade sin mor ända dit. Mats var son till Marcus och Margareta. Hon var eller har varit gift med Mjölnare Marcus vid Fösa kvarn. Rågången mellan Velamsund och Kummelnäs går nedan Lilla Ristorp. Kan det ha varit där torpet låg? Vi vill gärna tro det. Sonen till Marcus och Margareta hette Mats Marcusson och var mjölnare i Fösa kvarn till pestens år, 1710, när han och familjen dukande under.

Ristorpet som ligger sist efter Risets Alväg är Stora Ristorp eller Nya Ristorp. Det är riktigt gammalt och uppgiften för den som bodde här var nog att rensa Fösan och arbeta i kvarnen. Innehavaren var torpare och nyttjade det som heter Fösa äng, idag igenvuxet, för en ko och några får. Lilla Ristorp byggdes nog i slutet 1700 eller början 1800 vid Karbosjön, förmodligen för att innehavaren skulle sköta dammluckorna mellan Karbosjön och nedre kvarndammen. Vatten på höjd över havet var dyrt och slöseri förekom aldrig. Stora och lilla Ristorp har aldrig varit torp i egentlig mening utan mer tjänstebostäder. År 1857 byggde man i Riset ett hus med fem rum och kök på 18 x 6 meter och en ladugård för 8 kor och två hästar. Dessa låg vid dagens Båtväg. Velamsund ägdes då av Nils von Höpken på Bogesund och hans dotter Clotilde. Ann Katrin Phil Atmer skriver i ”Sommarnöjen i skärgården” (förbaskat bra bok) att von Höpken, som nu ägde Velamsund, år 1864lät inreda sommarbostäder i gamla kvarnhuset men att kvarnen förfallit. Det måste ha varit i den kvarn som vi benämner Engelska kvarnen. Han hyr även ut Lugnet. Det är faktiskt av intresse att bryggare Dölling vid sin första sommar i Velamsund hyrde ett hus vid Fösa kvarn, men blev så osams med torparens fru att han året efter hyr i Knarrnäs. Dölling hyrde Knarrnäs av von Höpken till år 1880, så hans första sommar måste ha varit mellan åren från slutet av 1860-talet. Fritz Dölling blev sedermera svärfar till Emil Egnell, som köpte hela Velamsund.

Det mesta som finns nertecknat från svunnen tid om kvarnarna i Riset är i stort sett bara elände. År 1688 gifte sig Marcus Persson med Margareta i Fösa kvarn, vilket är kyrkoböckernas första uppgift om kvarnen. Det var som änka hon bodde i Rågångstorp. Sonen, mjölnare, Mats Marcusson, hans hustru och fyra barn blev pestens offer 1710 vid Fösa kvarn. Pesten kom detta år med ett fartyg från Pärnu till Knapens hål och skördade hälften av Boos befolkning. Även Tullinspektör Knaap och hela hans familj dukade under. Många torp och boställen stod öde i farsotens spår. 1760 gifte sig Britta Stina Ström från Fösa kvarn med en Lukarmästare vid Koviks krutbruk. År 1772 födde krogpigan Caj sa Nilsdotter vid Fösa kvarn ett barn i lönndom som hon sedan kvävde till döds. (Varar det hon som hade Cajsas krog?) Hon ställdes inför domstol och förvarades i Smedjegården i Stockholm (rannsakningshäktet) i väntan på dom. Värmdö skeppslag dömde henne på våren till döden. Begravningsboken av maj 1773 förtäljer att ”den 19 denna månad halshöggs en Quindsperson vid namn Cajsa Nilsdotter från Fösa kvarn och brändes på bål vid stickelbergs afrättningsplats för begånget barnamord”. År 1791 den 23 december krossades mjölnare Lars Forsell i kvarnhjulet på Fösa kvarn. Den sista som bodde vid Fösa kvarn, med beteckningen mjölnare, var en Anders Hagberg som bodde vid kvarnen in på 1830 talet. Vilken Fösa kvarn som åsyftas kan man bara gissa men troligtvis den Engelska. Vår andra Fösa kvarn, vid Båtvägen, övergavs 1813 enligt hävderna, som nertecknats av Jansson i Boo socken historia. Den siste torparen på Riset var Petter Gustav Magnusson, bördig från Söderåkra i Kalmar. Han brukade Ristorp eller som det sades, Kvarntorpet, år 1878. Speciellt intresse tilldrar sig en notering i krogtaxeringen för år 1770. Där nämns Fösa kvarn med Fösa krog. Året 1788 anmäler dessutom krogtaxeringslängden att Fösa krog taxeras till minikvantiteten 50 kannor (ca 150 liter) Det finns anledning till ett upprop där tomtägarna uppmanar styrelsen att söka efter utskänkningstillståndet, åberopande Fösa krog med vilande kvarnverksamhet.

År 1765 löste Skotten James Watt problemen med att göra den termiska energin användbar i ångmaskinen. Det blev ”startskottet” till den industriella revolutionen och slutet för våra vattenkvarnars betydelse James gav oss hästkraften som mått på mekanisk effekt och hans namn används också som mått på elektrisk effekt. En hästkraft är 736 Watt. Varifrån kommer nu namnet Riset undrar läsaren. Riset vet man från en text i ett brandförsäkringsbevis vara namnet på några hus som låg på ängen vid dagens Båtvägen på sidan om kvarnen. Inga rester finns kvar. Även tidiga kartor nämner Riset och Ristorp. Man byggde ett nytt bostadshus och skriver att nybygget placeras 112 fot från Riset, eller ca 35 meter. Man får då intrycket att Riset var något specifikt. Man kan tro att Riset var stort och betydande då man dessutom betecknade närliggande torp för Stora och Lilla Ristorp. Kvarnen däremot kallades aldrig för Risets kvarn eller Riskvarn utan Fösa kvarn, så man var noga. Riset hörde nog inte samman i ägande med mjölkvarnen, vilken säkert drevs på separat arrende under Velamsund. Men varför Riset?

Riset, kan ha fler förklaringar men en betydelse är, stänkvattnet, som kommer från brytande vågor. På samma sätt som Bagge sägs ha betydelsen, motsträvigt vatten. Kan det vara namnet till Baggensfjärden och Bagge Stäk? Man sökte lä mot Bagge och Ris eller som nationalskalden Karlfelt illustrativt och målande får till det: ”Du havets jäsande sälta som piskats av stormens ris” Riset kan ha sin grund i ett namn, vilket man kan tro av det tidiga ”Rijset” eller ”Rijser”. Med lätthet kan det förväxlas med Resare. Fantasin eggas av vilka som avsågs som resare, kommande eller farande, vän eller fiende? I Stockholm skärgård fanns många holländare på den tiden så det är inte en tokig gissning att det kan vara ett namn på en person. Torparen och fiskaren Riis kanske bodde här. Med självklarhet blev det då Riisets på samma sätt som daglönaren Wimmer namngivit Wimmrets på Tegelön. Riset hade förr även betydelsen straff, som i ”Guds ris’. I bibeln betyder ”riset” däremot något som blomstrar upp eller blir övermodigt grönskande. Övermodigt grönskande har även arkitekturen använt sig av i ”ris” som betyder kolonners utformning, utsmyckning och placering. Geografiskt är den vanligaste användningen av ”riset” en plats med lågt växande buskvegetation. Läsaren uppmanas därför att välja det ”Riset” som känns bäst.

Det finns ett MÅSTE för alla som bor i Boo. Både för Er egen skull och att en solig sommardag visa vänner vilken fantastisk sevärdhet vi har när vi for en gångs skull spelade en roll i historien. Ni uppmanas alla att besöka och vandra genom ”Lugna Promenaden” från Boo Gård till Gammeludden. Denna promenad är inte bara en av Boos vackraste och visar upp en fantastisk skärgårdsnatur, den berättar samtidigt om en stor historisk händelse som inte lämnar någon oberörd. Året var 1719, efter att Karl XII förlorat Nordiska kriget, som Ryssarna förgäves bad de svenska att underteckna ett fredsavtal. Tveksamhet och vankelmod gjorde att inget avtal blev skrivet. Klart att man var tvehågsen. Det var inte lätt att inse att krigen som Erik XIV startat genom att ge sig in i Livonska kriget år 1558, då Ivan den Förskräcklige (The Great kallade han sig själv) ville inta Estland, Polen och Danmark, nu var förlorat. Erik XIV intog Tallinn (Taanni Linn som betyder dansk stad) och kallade detta och övriga områden i Baltikum for Livland. Tallinn blev Reval. Det var embryot till den Svenska stormaktstiden, men nu var det slut. Ryssarna hade vunnit vid Poltava (beläget i Ukraina nära Svarta havet) och Kungen, Karl XII, var skjuten med en rockknapp i Norge. Den 27 juni besökte Tsar Peter I (kallad Peter den Store) Hagnö i Finland. Där tog han beslutet att med 132 galärer och ett hundratal andra båtar göra anfall av svenska kusten Om det gick bra, även försöka inta Stockholm och därmed tvinga svenskarna till fred. Ryssarnas galärer var grundgående, trettio meter långa och sex meter breda. De roddes med fem årpar och var lättmanövrerade. Ett krigsfartyg som ingav respekt och som var särskilt lämpade for vår grunda och trånga skärgård. Ryssarna kom med 26 000 man och brände allt runt kusterna från Gävle till Norrköping innan man den 15 juli nått Kil och Boo gård, som båda brändes ner. Hela Ingarö står i lågor, rapporterades till Drottning Ulrika Eleonora och kronprins Fredrik. Dålig beredskap medförde att full panik utbröt, men Fredrik åkte till fronten för att göra sig underrättad om läget. Svenska huvudkvarteret låg i Stäketkrogen.

Baltzar von Dahlheim, som varit med och slagits vid Poltava, upprättade försvaret vid Knapens hål i Lännerstasundet med en i hast byggd skans. I sundet fanns en ”Kiettenbaum” (Kedjebom) som använts som tullspärr för fartyg mot Stockholm och vid Gammeludden fanns kanonpråmen ”Svarte Björn” och tre kanongalärer, som siktades mot spärren. På morgonen den 13 augusti anföll 6 000 ryssar på galärer och 3 000 soldater landvägen genom Erstaviksskogens oländiga terräng och över Boo mot Knapens hål. ”Knapens hål” efter tullinspektör Olov Knaap som bodde i torpet och skötte bomspärren. Von Dahlheim hade bara 350 tremänningar, dåligt utrustade unga pojkar från Nacka, Boo och Värmdö, i sitt befäl som skulle skydda Sverige mot de soldater som kom landvägen mot skansen. Pojkarna hade bara 24 skott vardera, så det var värjor som gällde vid närstriderna. Rutger Fuch, en ärrad soldat, var med och hade 700 man under sitt befäl och genom skogen hoppades försvararna att en bataljon södermanlänningar, dalmasar och västmanlänningar skulle komma till assistans. Von Dahlheim brakade på mot galärerna med kanonerna och mot de branta sluttningarna där ryska soldater försökte inta skansen. Båda sidor led stora förluster i manskap och speciellt ryssarna led svårt av kanonbeskjutningen. Närstriderna pågick i över fyra timmar innan svenska förstärkningar vid 19 tiden springande, skjutande och skrikande trängde fram genom snårskogen mot Stäket.

Först då drog sig ryssarna tillbaka.

Svenskarna förlorade 101 man och ryssarna 442. Dessa ligger begravda vid Stäket och på Ingarö i den så kallade Rysskyrkogården. Som sagt, en minnesvärd händelse i vår historia och idag en njutningsfull vandring till skansen, där vallarna, som än idag vittnar om denna händelse kan beskådas.

Hans Persson